fredag 11 november 2016

The OMM 2016 - den långa vägen

Jag och Pernilla efter målgång


OMM - the Original Mountain Marathon. Denna mytomspunna tävling med nära 50 år på nacken har lockat mig ända sedan jag började springa i de engelska bergen. Mountain marathon är ett klassiskt tävlingsformat: två dagars bergsorientering med övernattning i tält där man själv bär med sig all nödvändig utrustning. Det finns ett gäng tävlingar som har arrangerats i många år både i Sverige och Storbritannien och namnen BAMM, KEX och KIMM klingar säkert bekant i mångas öron. Under min korta orienteringskarriär i slutet av 80-talet var det några klubbkompisar som sprang fjällorientering och då tyckte jag att det lät galet men nu när jag hittat tillbaka till skogen och ut i bergen förstår jag lockelsen. Efter att ha sprungit några engelska flerdagarstävlingar med enklare orientering och där man inte behövt bära sin campingutrustning tyckte jag alltså att det var dags att prova på the OMM. Eftersom OMM alltid går i slutet av oktober är den ökänd för miserabla förutsättningar med kyla, regn och dålig sikt och jag funderade på om jag skulle kunna hitta någon som ville springa med mig (obligatoriskt att springa i lag om två). På väg till årets upplaga av GL3D frågade jag Pernilla Berg som direkt nappade på idén och var helt inne på min linje om att välja elitklassen för största möjliga utmaning. Jag blev jätteglad förstås. Pernilla har enorm erfarenhet av den här typen av tävlingar från oräkneligt antal mountain marathons, har orienterat i många år och vi är ganska jämna löpare – vad skulle kunna gå fel?

 
Årets OMM gick av stapeln i sydvästra Skottland i Galloway Forest Park
 
Tävlingscentrum dagen före start


Månaderna gick och plötsligt var det oktober. Träningen hade väl varit lite sisådär under sensommaren och hösten och jag sprang Limone Sky race bara två veckor före OMM (med uselt resultat, det fanns bara ingen ork). Pernilla och jag lyckades aldrig få till något gemensamt träningspass och min tänkta orienteringsträning inskränkte sig till en eftermiddag på Björnön med Clare (i och för sig världens bästa orienteringscoach) och Micke. Veckan innan tävlingen blev jag magsjuk och Pernilla fick urinvägsinfektion. Inte helt optimala förutsättningar och dagen innan tävlingen hasade vi oss fram mellan olika toaletter i den lilla byn Newton Stewart i sydvästra Skottland och skrattade åt vår klena uppladdning. Väderprognosen såg åtminstone lovande ut med uppehåll och dryga 10 grader. Ett kort träningspass runt tävlingsstarten fick dock mitt humör att sjunka och oron gnaga lite i magen, det här var ju inget riktigt bergsområde, snarare dungar av granskog med omgivande kalhyggen, grässlänter och myrar…

Från träningsrundan dagen före tävling, bara skog så långt ögat kan nå.

Det visste vi inte då men den där toppen lite till höger i bild var kontroll 9 dag två och skogen på sluttningen ner skulle bli vår värsta fiende...
Dag 1. 40 km, 2700 höjdmeter. 9 timmar och 34 minuter.
Mirakulöst nog vaknade vi på tävlingsdagen och mådde bra båda två. Väderprognosen hade tyvärr fel och det regnade oavbrutet från gryning till någon timme innan vi nådde tältplatsen men temperaturen var behaglig. Traditionsenligt var det en bit från TC till start och i år hela fem km som vi tog i raskt promenadtempo i ljuset av min pannlampa. Det var det sista ljus min lampa bjöd på den helgen men det var vi ännu lyckligt omedvetna om. Ett lätt pirr av nervositet och glad förväntan infann sig när vi stod i kö till startfållan.
Starten dag 1. Foto: The OMM

Dennis Henriksson och Oscar Silvergran vid starten. Vi träffade dem redan på flygplatsen och sen sprang de om oss några gånger. De kom till slut på 12 plats i elitklassen.

Vi fick kartan en minut före start men medan vi försökte skapa oss en uppfattning om banan och planera rutten till första kontrollen blev vi intervjuade av BBC som gjorde en dokumentär om the OMM. Som tur var behövde vi inte fundera så mycket fram till ettan utan gick rätt på. Det vara bara sista 100 m som vi blev lite fundersamma men kontrollen satt precis där jag trodde och det kändes fint. Redan till andra kontrollen hade vi lite olika åsikter om var vi egentligen var på kartan och jag tror att det var här det gick upp för oss båda att den andra inte var riktigt så bra på orientering som vi hade hoppats… Det var nästan 8 km till andra kontrollen men vi hade bra riktlinjer att gå på och efter vår första osäkerhet höll vi en ok linje. Vi valde att gå över Merrick, områdets högsta topp, för att ha ett bra utgångsläge och få lite överblick. Tyvärr var sikten väldigt begränsad och utförslöpan efter hal som såpa. Det vinnande damlaget passerade oss här och de såg bra mycket mer avslappnade ut än vi kände oss. När vi till slut närmade oss kontrollen dök ett par bekanta ansikten upp vid sidan om oss och jag blev glad att se Charlie Sproson och Alexander Beaven. Jag får erkänna att jag glatt ropade till Pernilla att följa Charlie, jag antog att han skulle leda oss rätt in sista biten till kontrollen vilket han också gjorde. Skamlöst fortsatte vi i deras fotspår även till tredje kontrollen. Vi kom lite snett in och när vi stannade upp för att studera kartan kom Shane Ohly och Duncan Archer flygande fram genom terrängen på väg mot segern (både för dagen och totalt). Shane var snäll nog att peka mot kontrollen innan han leende fortsatte i full fart uppåt. Jag och Pernilla hade väldigt svårt att springa överhuvudtaget i den i vårt tycke eländiga terrängen. Grästuvorna var knähöga och hålen mellan dem djupa. Var det inte grästuvor var det sankmark eller ormbunkssnår och gärna med lite hala stenar under. Vägen till fjärde kontrollen var minst sagt miserabel. Vi hade ingen plan, vi bara följde tåget av snabbare löpare som passerade oss men de försvann snabbt i fjärran och vi insåg att vi gick rakt igenom det sankaste partiet med betoning på gick. På sidorna om oss såg vi andra som hade valt en högre linje och kunde springa lite. Det första dåliga vägvalet för dagen men vi gick rakt på kontrollen i alla fall.
Kartan höll inte riktigt för vädret...

Till femman blev vi omsprungna av Björn Rydman och Sebastian Ljungdahl som till slut kom trea i elitklassen. Det kändes bra att vi höll samma riktning som dem men de försvann snabbt i fjärran och vi fick leta ett par minuter innan vi hamnade rätt. Energin var rätt låg hos oss båda. Alla bara sprang förbi och vi tog oss smärtsamt långsamt framåt. Vi ramlade ständigt och i de blöta markerna med regn som fortsatte att strila ner blev kartorna blöta. Pernillas karta började till och med lösas upp och alla detaljer runt sjätte kontrollen var borta!

 
Vacker natur i Skottland? Foto: The OMM
 
Inte vi men såhär kändes det ganska ofta. Foto: The OMM


Någon sorts plan om hur vi skulle gå hade vi men det kändes som att vi sicksackade oss fram. Hade tänkt hålla oss längs en mur över en topp på vägen för att få lite stig att springa på men ändrade oss sen för att slippa klättra. Där vi istället gick på skrå var det brant och halt. Ner till ett staket och upp på Merrick igen. Halvvägs upp började jag inse att det här var ett korkat vägval, det hade varit mycket säkrare, om än aningen längre, att gå längs staketet till sjön och runt. Försent att ångra nu och vi fortsatte vår plågsamt långsamma klättring. I dimman på toppen såg vi inte många meter framför oss och jag visste att Pernilla inte hade någon karta att titta på. Jag tog ut kompasskursen men blev osäker på terrängen och tyckte inte att det stämde med kartan. Vi irrade fram och tillbaka och jag hade verkligen ingen aning om var vi var. Vi skulle stoppas av ett staket om vi bara höll rätt riktning men det dök ju aldrig upp! Som tur var förstod Pernilla terrängen bättre, läste in sig på min karta och så hittade vi kontrollen. Här tappade vi massor med tid, inte bara på irrandet utan även på vägvalet.      


Nu började orienteringen svikta rejält. Vi tog en dålig väg ut från kontrollen vilket innebar en omväg och extra höjdmeter innan vi var på rätt spår igen. Vi sprang en bit längs en liten sjö som överraskande nog hade vacker sandstrand! Här fanns i alla fall en lervällingsstig som vi kunde hålla oss på. Sen var vi lite oense om hur vi skulle gå upp sista biten mot kontrollen och blev ännu långsammare men till slut var vi där. Nu var det min karta som var lite sämre och Pernilla fick ta kommandot. Ingen av oss insåg att vi höll för långt västerut utan följde tacksamt den lilla stig som formats av alla löpare som passerat under dagen. Tyvärr var det ju inte så många som sprang samma bana som vi och när vi insåg att vi sprang fel fick vi sota rätt länge för det med skråande och ny klättring. In till kontrollen gick vi bättre och eftersom den var i änden av en sjö var det inga konstigheter sista biten. Glada över att ha stämplat följde vi, mot bättre vetande, en liten stig ut från kontrollen och lyckades återigen ta fel håll. Den här gången blev det mycket mer kostsamt eftersom vi fortsatte hela vägen ner istället för att hålla oss på ridgen. Jag har i efterhand förstått att det var riktigt fin löpning däruppe medan vi kämpade oss fram i evigheter genom grästuvor och sankmark. För mig var det dagens tyngsta passage. Vi sprang inte många steg och jag fick verkligen slita hårt hela vägen medan vi genade tillbaka upp på höjden. Väl där var det inga problem att hitta kontrollen. En brant sluttning ner i den dal och en ännu brantare stigning upp i en bäckfåra på andra sidan till nästa. Vi gick rätt på kontrollen men det var tung klättring, bitvis fick vi dra oss upp genom ljung och ormbunkar. Efter den var det bara tre kvar, målet närmade sig äntligen men föst skulle vi upp på en topp till. Antydan till stig nerför men genom kohage med så stora tuvor att vi trampade ner till knäna mellan dem och ramlade ideligen. Vid det här laget hade vi liksom gett upp varje ansats till tävling och ville bara i mål. De sista två kontrollerna bjöd i alla fall inte på några större svårigheter och till slut var vi äntligen framme vid tältplatsen drygt 9½ timme efter start. Min klocka visade på 40 km och 2700 höjdmeter (optimalt vägval skulle varit 33 km…). Vi placerade oss sist av tre lag i damklassen och 18 totalt. Vi hann precis slå upp tältet och få igång köket innan mörkret föll. Trots hyfsat plan tältplats var det inte en särskilt bekväm natt men några timmars sömn skrapade vi ihop.


Dag 2. 27 km, 2000 höjdmeter. 8 timmar 40 minuter.

Starten dag 2. Foto: The OMM

Vi fick en tidig starttid dag två och det visade sig vara tur, annars hade vi knappast klarat maxtiden. Förutsättningarna var lite bättre med uppehåll och höga moln. Benen var väl inte helt med på noterna men det gjorde i alla fall inte ont någonstans. Första kontrollen låg snällt bredvid en stig men sen blev terrängen så där eländig igen. Vi kom för högt och tappade några minuter till andra kontrollen. Redan på väg till trean blev vi omsprungna av de främsta herrlagen i elitklassen och de andra damlagen. Inte mycket att fundera över till trean i alla fall och den kontrollen var snart avklarad. Till fyran var det längre och vi la upp en snabb plan. Till vår förvåning stack båda de andra lagen som stämplade trean strax före oss av söderut och tänkte uppenbarligen hålla en hög linje runt. Vi bestämde oss för att följa dem men jag ångrade mig ganska snart när vi såg efterföljande lag ånga på nedanför oss i en rakare linje och efter att ha kämpat ett tag på skrå genom stenrösen bytte vi rutt och tog oss ner i dalen. Ett av våra bättre beslut och vi var klart snabbare än de lag som tog den södra vägen visade det sig för det tog ett par kontroller innan de sprang om oss igen. Femman och sexan bjöd inte på några större utmaningar, orienteringen fungerade helt enkelt bättre idag vilket säkert delvis berodde på att vi höll ett lägre tempo. Jag tänkte flera gånger att det var helt otroligt att man kunde hålla sig med god marginal inom maxtiden även om man bara promenerade! De hade raderat alla höjdangivelser på kartan och man fick räkna höjdkurvor relativt varandra istället. Det gjorde vi bara enstaka tillfälle under lördagen men på söndagen blev det oftare. Ner till sjuan insåg jag att vi skulle vara beroende av att veta höjden men så dog batteriet i min klocka plötsligt utan förvarning. Pernilla fick hålla koll på höjden medan jag försökte hitta en bra linje ner. Vi blev lite lurade av ett filmteam som stod vid sidan om kontrollen men efter någon minuts fundering hamnade vi rätt. Nu var sikten så bra att vi efter en kort bit på skrå kunde se nästan hela vägen till åttan och vi gick rätt på.

Nu väntade dagens långsträcka, det var nästan 8 km till nian. Efter en kort överläggning var vi överens om vägvalet, vi skulle gå rakt på. Det här var vår generella strategi, vi gick liksom rakt på överallt och det var väl inte alltid det bästa. Just här tror jag ändå att vi valde rätt när vi hörde i efterhand vilket väg andra lag hade valt. Jag ska bespara er detaljerna från vår 2 timmar och 19 minuter långa färd över berg och genom skog, delvis krypande/ålande under nedfallna trädstammar, men det var med mycket tunga steg vi till tog oss uppför den sista branta stigningen och fick en för dagen ovanligt skön utförslöpa innan vi slutligen var framme vid kontrollen. Bara två kontroller kvar och med god marginal tidsmässigt. Skönt! Dessutom såg det mest ut att vara nerför till nästa kontroll. Tänk vad man kan bedra sig!

Tyvärr var större delen marken som skiljde oss från tian mörkgrön på kartan, alltså tät skog. Det skulle finnas några rågångar och vi siktade in oss på dem. Lite förbryllade blev vi när vi stod ovanför skogen och de inte syntes alls men vi bestämde oss för att chansa, hur illa kunde det vara att tränga sig fram genom skogen? Riktigt riktigt illa visade det sig. Rågångarna fanns visserligen men var till stora delar täckta av nedfallna träd. Det var otroligt svårt att hålla riktningen och vi måste ha gått ordentligt sicksack. Vi vände om en gång och försökte hitta en bättre väg men det var lika illa överallt. Jag föreslog att vi skulle ta bäckfåran som visserligen innebar en omväg men åtminstone skulle innebära en säker riktning och väg ut ur skogen. Jag fick inget gehör och stod inte på mig. Vi slet. Vi ålade. Om vi varit långsamma innan var det inget emot det snigeltempo vi nu tog oss fram i. Till slut ljusnade skogen och vi kom ut på ett kalhygge och anade vägen framför oss. Vi hade kommit rejält snett men var i alla fall ute i det öppna nu. Nu var det min tur att förslå ett dåligt vägval och Pernilla gick med på det. Vi följde en halvt raserad mur över ett kalhygge och genom björnbärssnår och täta gransnår tills hennes bara ben blödde… Kontrollen satt inte riktigt där vi hade velat heller och nu började tiden rinna iväg för oss. Den tre km långa sträckan hade tagit oss 1½ timme! En snabb blick på klockan visade att vi bara hade drygt 50 minuter på oss innan målet stängde och på kartan var det fortsatt mörkgrönt till sista kontrollen. Som tur var var skogen inte riktigt lika tät längre och det var flera som hade sprungit samma väg före oss men det var en otäck blandning av blöt djup mosse och gammal granskog som sen övergick i lervälling över en äng. Vi fick gräva djupt för att hitta nya krafter men på något sätt höll vi oss springande och passerade mållinjen med tjugo minuters marginal. Föga förvånande var vi sist i mål i elitklassen och tappade en placering från dagen innan. Det var en klen tröst att konstatera att det faktiskt var 13 av 32 startande lag som inte tog sig runt överhuvudtaget.



Som vanligt fick äventyret mig att inse några saker:

  1. Jag är fortfarande dålig på orientering (det var ju därför karriären inte blev längre än fyra år…).
  2. Det är bättre att stanna upp ett par minuter och studera kartan noggrant, för att välja en bra väg, än att ta ut kompassriktningen och ta det som det kommer.
  3. Det finns en poäng med att börja med lättare banor och jobba sin väg upp istället för att välja elitklassen direkt.
  4. Jag ska lyssna på dem med lokalkännedom. Säger de att Galloway har dåliga rykte med hopplöst svårsprungen terräng och täta skogar så har de förmodligen rätt.   
  5. The OMM är på gränsen av vad jag klarar av och höll på att få mig på fall. Jag kommer sannolikt att återvända nästa år...


1 kommentar:

  1. Klart att du ska köra nästa år igen när det är 50-års jubileum. OMM är kul

    SvaraRadera