lördag 21 april 2018

Förläger ultra trail VM Penyagolosa




En månad kvar till VM ultra trail och efter en väldigt hektisk period börjar jag äntligen känna att pusselbitarna börjar falla på plats. Tur att landslagslöparna har så bra koll på sin träning och sina behov själva! En väldigt viktig del av förberedelserna är förstås att se och provspringa banan och att kunna göra det samtidigt som man lär känna varandra är förstås optimalt. Fem av sex uttagna löpare hade möjlighet att åka ner till tävlingsområdet i östra Spanien några dagar i mitten av april och jag lyckades också få ledigt och åka med. Fanny hade bokat ett superfint hus med perfekt läge efter ungefär halva tävlingsbanan och bara 300 meter från stigen, det kunde knappast varit bättre.


Utsikt från verandan

När jag kom ner på tisdagkvällen hade Fanny, Kristin och Andre redan hunnit springa 25 av 85 km på banan. De berättade att den var rätt teknisk och backig men vacker och det fick jag se med egna ögon på onsdagen då vi startade vid första vätskekontrollen och sprang tillbaka till huset. Jag blev väldigt snabbt varse varför jag är lagledare och de andra landslagslöpare. De tassade på hur lätt som helst uppför den första stigningen och jag flåsade på efter. Direkt från byn var det single track stig och med undantag för kortare bitar på grusväg fortsatte det så hela den sträckan vi sprang. Inte helt självklart var banan går eftersom det finns gott om små stigar och flera leder som korsar varandra hela tiden. Tävlingen följer definitivt inte den största stigen men den går en väldigt vacker väg. Omväxlande stenigt motlut, smågrusiga utförslöpor, stenrösen, lerstigar, gammal flodfåra med rullsten och enstaka korta bitar på asfalt genom de få byar som passeras. Andre hade banan nerladdad på klockan och fick verkligen vara noga med att stämma av att vi var rätt hela tiden. 

Kristin Berglund och Fanny Borgström - urstarka VM löpare
 

Temperaturen var egentligen perfekt för löpning men jag hade gärna haft några grader varmare än 10. Med duggregn i luften och vind där det var öppet kändes vädret mer engelskt än sydeuropeiskt. De andra var snälla och väntade in mig genom att springa långsamt utför och ta lite fel vägval med jämna mellanrum, ändå var jag rejält trött när vi till slut rullade in på gårdsplanen 32 km och 1600 höjdmeter senare. Men nöjd! Så roligt att få se så stor del av banan och ett riktigt bra träningspass för mig.


Fanny hade förberett maten redan på morgonen och efter att ha slukat den blev det lite småprat med de andra innan jag gick och la mig riktigt tidigt. Sov inte jättebra men var ändå pigg på torsdagsmorgonen. Solen var på väg upp och det skulle helt klart bli en finare dag idag. Vi tig båda bilarna västerut och lämnade en vid målet och åkte sedan tillbaka till Vistabella för att springa de sista 25 km på VM banan. Idag ville Andre dra på lite och jag gjorde klart för de andra att jag skulle ta det lite lugnare. Det gjorde att jag släppte dem redan när det efter några km löpning på vackra stigar med skön utförslöpning  vände uppför igen. 

Vistabella - sista matkontrollen på VM banan


André Jonsson, ofta ett steg före


Eftersom jag såg deras fotspår tänkte jag att jag var på rätt väg. Ett misstag visade det sig när jag en stund senare befann mig vid återvändsgränd uppe på 1480 meters höjd. Jag hade en detaljerad karta (från huset) men tyvärr var inte tävlingsbanan med på den. Efter att ha letat förgäves efter stig i några minuter bestämde jag mig för att ta mig ner till närmaste grusväg och sedan springa någon lagom lång sträcka till målområdet. Det visade sig sedan att även de andra hade sprungit för högt upp men de hade banan inlagt på klocka resp mobil så de hade vänt och hittade rätt sen. 




Min väg ner blev resans största äventyr. Det fanns ingen stig i rätt riktning och den lågväxta skogen var full av taggbuskar, även trädens blad var taggiga. Dessutom blev det snart väldigt brant. Jag hasade runt en stund och pressade mig igenom växtligheten tills jag äntligen kom fram till ett ställe där jag kunde ta mig ner även om det var med hjärtat i halsgropen. Väl nere blev det riktigt skön löpning på små grusvägar och stigar men benen var slitna efter gårdagens (för mig) höga tempo och jag tog det riktigt lugnt. Solen sken och så länge jag hade vinden i ryggen var det väldigt skönt. Med vinden framifrån var det betydligt svalare och framme vid målområdet i Sant Joan var det inte varmt alls. Eftersom jag var där först tig jag en extrarunda åt de håll där jag trodde de andra skulle komma ner. Och så en till för att få lite fler km och höjdmeter. Efter andra rundan visade det sig att de kom från ett helt annat håll... Enligt Fanny var det här den absolut vackraste delen av banan och alla var nöjda med dagen. Jag skrapade ihop 25 km och 1000 hm och lyckades till och med bränna ansiktet i solen innan dagen var slut. På kvällen anlände Johan och Elov också, väldigt sugna på att få ge sig ut och testa banan.


Stapplade verkligen ur sängen på fredagsmorgonen. Framsida lår gjorde sig påminda om bristen på utförslöpning under vintern. Och uppför med förstås, jag har slarvat rejält. Innan vi stack iväg åt olika håll ringde vi upp Sverker Nilsson som svarade på våra frågor om läkemedel och kosttillskott och därmed avslutade vår antidopingutbildning vilken vi alla påbörjat hemifrån via nätet.

Fanny och Kristin tog bilen ner till starten i Castillon för att springa de första 8 km t o r. Andre, Johan och Elov gav sig ut på banan från huset, André skulle vända efter en stund och de andra springa hela vägen till mål. Jag själv gav mig ut en runda på hemmaplan, vald från en turistbroschyr på köksbordet. Att min spanska är rudimentär vet jag om men att jag skulle missuppfatta kartan så rejält hade jag inte trott. Det tog mig fem km att inse att det jag trodde var leden på kartan var en uttorkad flodfåra och att jag trots det var på rätt väg!


Det var varmt redan på morgonen när jag gav mig av mot byn Xodos och solen sken snällt hela dagen. Några felspringningar blev det förstås,  och jag hann inte riktigt ända fram eftersom jag aldrig förstod hur jag skulle ha fortsatt där vägen tog slut, ändå njöt jag i fulla drag av att i sakta mak ta mig uppåt genom det vackra landskapet. Vårens första pärlhyacint stod där mol allena och några hjortar hoppade skrämda undan när jag kom flåsande. Jag vände vid ett par husruiner uppe på bergskanten och fascinerades över de välskötta odlingarna däruppe. Någon måste ta sig till fots upp för att ta hand om dem, vägens skick och lutning tillät definitivt någon bilkörning.



Vägen tillbaka var i stort sett bara utför och jag hade nog njutit mer om jag hade haft fräschare ben men det gick förstås ändå fortare än uppför. När jag var tillbaka i vår by Atzeneta var jag genomsvettig och mycket nöjd. Vräkte i mig en liter fruktjuice direkt utanför affären och joggade sedan långsamt upp till huset. 

Jag trodde att jag ganska snart skulle få åka och hämta Johan och Elov men det visade sig att de behövde ta en lång paus för att ladda upp sina mobiler för att hitta rätt och jag hann med både lunch, kaffe och en lång stund i solen innan jag tog bilen upp i bergen igen. Nere vid huset var det 21 grader, i målområdet 9! Bra att veta hur stor skillnaden faktiskt är inför VM. Grabbarna var nöjda när de väl dök upp ut sista skogsdungen i Sant Joan. De hade haft svårt att hitta rätt bitvis men gillade banan även om Johan muttrade lite om att det var svårt att få flyt i löpningen när det alltid kom någon ny sten att hoppa över, nedhängande gren, stigning eller oväntad krök på stigen. 

Satn Joan "byn" för målgång på VM

Det hann bli ganska sent innan vi var nere i huset igen men André hade eldat kaminen glödhet och för första gången var det riktigt varmt och skönt inomhus. Jag passade på att prata igenom frågor, önskemål och förväntningar med laget och kände mig otroligt nöjd med de löpare som tackat ja till VM. Vilket härligt gäng de är!

André, Fanny och Kristin gick upp tidigt på lördagen och gav sig av för att köra en tävling i grannstaden, ett litet nätt lopp på 45 km och 3500 höjdmeter. Det gjorde de alla med bravur och tig hem segern i både dam- och herrklassen och så andrapriset i damklassen förstås.

Jag tog en morgonjogg innan Elov och Johan vaknade och eftersom det var beckmörkt ute fick det bli på asfaltsväg. Det ljusnade strax innan jag var tillbaka och jag svor tyst över att jag var tvungen att åka hem redan nu för att jobba på söndagen. Johan och Elov skulle springa första halvan av VM banan så jag skjutsade ner dem till starten och gav mig sedan motvilligt iväg till flygplatsen. Vilka bra dagar det hade varit. Så värdefullt att få se banan och omgivningen och kanske framför allt att få lära känna ”mitt” landslag lite bättre. Jag ser verkligen fram emot åka tillbaka om mindre än en månad, då gäller det på riktigt! I väntan på det ska jag lyxigt nog fåträningsresaoch åka till Lake district på  oj vad jag längtar dit, det var ju ett halvår sedan jag var där sist!

Elov Olsson - typ alltid glad!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar