Englandsträning på Sörmlandsleden

Mitt stora äventyr i vinter är Marmot Dark Mountains, drygt 50 km nattorientering i Englands Lake District, och i avsaknad av berg här i Västerås får våra fina skogsleder duga som träningsunderlag. Listan på obligatorisk utrustning till MDM är lång och även om jag har det mesta i minimalistisk storlek och vikt blir det 4.5 kg på ryggen. För några dagar sedan testade jag och Bosse vår packning med ett nattpass på Bruksleden men jag var inte helt nöjd med hur ryggsäcken kändes. Perfekt då att jag och Niklas redan hade planerat in ett tvådagarsäventyr på Sörmlandsleden sedan lång tid tillbaka och jag kunde prova en annan ryggsäck. Till vår stora glädje hann det komma ett fint lager snö lagom tills det var dags att ge sig av och när vi vaknade på lördagsmorgonen snöade det för fullt. Vi valde av logistiska skäl att springa Läggesta – Malmköping första dagen och tanken var att fortsätta till Hälleforsnäs dag två. Det blir verkligen aldrig som man har tänkt sig men mer om det längre fram…





Dagens ljusa timmar är få och sträckan lång så vi startade tidigt med pannlampor på. Vinden ven och snön yrde runt oss när vi klev av tåget. Jag frös om armarna och ångrade mitt val av linne och underställströja men tänkte att det blir bättre när vi kom in i skogen, från stationen i Läggesta har man ju några km på väg innan de fina stigarna runt Marvikarna. Mycket riktigt blåste det mindre i skogen men det var ändå rätt ruggigt trots att det nog aldrig blev kallare än ett par minusgrader. Det var mycket mindre snö på marken än vi hade väntat oss och inte ens halt på stenarna längs med sjöarna, skönt! Det var inga problem att följa stigen i pannlampans sken och vi närmade oss snart Skottvång. Här finns en uppvärmd toalett och vi passade på att packa ner pannlamporna och torka upp lite i värmen. Bara två km efter Skottvång passerar man Lilla Vasskärrs B & B, vårt absoluta favoritställe för övernattning längs leden. Efter en hastig titt på klockan föreslog Niklas att vi skulle kika förbi och säga hej. De blev nog lite förvånade över det tidiga besöket men snart satt vi på verandan med Per-Inge och Eddy, drack kaffe och åt en god andra frukost. Vi hade nästan svårt att slita oss därifrån en knapp timme senare, trevligare värdpar för ett B & B får man leta efter!

Allmänt oskarpt i pannlampans sken...

Lilla Vasskärr - Eddy, Per-Inge och jag på verandan

Efter den välgörande pausen följde vi leden upp till Älgkärrs gruvområde. Här är det lättsprunget, stigarna är nästa helt släta, och mjukt barrklädda, och slingrar sig fram genom gammal orörd skog. Jättegrytan mitt på stigen missar man inte dagtid men jag undrar om det inte skulle göra bra ont att trampa ner där om man är trött i mörkret någon gång…

Jättegrytan, inte så stor men belägen mitt på stigen.

Kallkälla längs leden

Älgkärrs gruvområde

Vidare västerut passerar leden nu genom ett vackert sjölandskap. Isarna låg fina och lockade till skridskoåkning men för dagen var jag mer än nöjd med att springa längs dess stränder och över de långa spänger som tar en över mellanliggande mossar och myrmarker. Det hade nu hunnit komma en del snö och vi bara njöt av tystnaden i vinterlandskapet omkring oss. Vi skrämde upp ett par vackra tjädertuppar framför oss på stigen och Niklas såg en mink passera mellan två vattendrag. Kungsfåglar och enstaka stjärtmesar gjorde oss sällskap men några andra människor mötte vi inte i skogen på hela dagen.

Lägg till bildtext

Stigarna blir mer tekniska ju närmare Malmköping man kommer och det blir lite fler höjdmeter men först passerar man Bottallen och får ett parti med väglöpning vid Ånhammar. Vi valde dessutom att ta den lättlöpta asfaltsvägen förbi Kammarstenen istället för att passera genom de stora ekhagarna vid Ånhammar för att slippa de halvfrusna leriga markerna upptrampade av korna.

Bottallen

Kammarstenen

Det började redan skymma och blev kyligare när vi kom ut i vinden men så snart vi var tillbaka inne i skogen igen fick vi upp värmen på de småknixiga stigarna. Markerna är lite blötare på det här partiet men mycket torrare nu än när jag sprang samma sträcka i november. Det flöt på så fint i bra tempo upp mot Bågberget. Ryggsäcken kändes lätt på ryggen och benen bara gick av sig själva. Skön känsla hela dagen igenom! Niklas kände sig lite mer sliten efterhand och vi tog det lite lugnare med fler energistopp. Lite efter tre fick vi sätta på pannlamporna igen och snart var det helt mörkt omkring oss. Nu var fötterna blöta och det blev kallare igen. Jag började så smått drömma om en kopp kaffe och gott fikabröd men ännu var det en bra bit kvar. Den sista milen in till Malmköping är inte platt någonstans, man passerar vad som känns som ett oändligt antal bergsknallar och blöthål innan man till slut ser ljusen från staden mellan träden. Åh vad gott det var med kaffe och äppelpaj på Plevnagården när vi väl var framme! Väldigt nöjda med vår fina dag sprang vi den sista kilometern ner till Malmköpings wärdshus där vi bokat rum för natten. Döm om vår förvåning när det är mörkt och låst! Igen svarar i telefon när vi ringer och vi får lov att ge upp. Som tur var hade Café Ottilia, tvärs över gatan, öppet sent och här får vi oss en mycket god tallrik pasta och kan byta till torra kläder innan vi sätter oss på bussen hemåt. Nåja, en sådan fin endagarstur väger upp det mesta och en tvådagars får vi väl till senare i vinter. Jag är supernöjd med detta träningspass inför Englandstävlingen, tror inte jag hade kunnat få ett bättre formbesked. Nu ska jag bara hålla mig frisk och få till lite mer backträning så ska det nog kunna gå vägen. Orienteringsbiten? Den överlåter jag med varm hand åt Bosse!

Lummer

Tjäder vs X-talon 212

Snart framme!