Förläger ultra trail VM Penyagolosa

En månad kvar till VM ultra trail och efter en väldigt hektisk period börjar jag äntligen känna att pusselbitarna börjar falla på plats. Tur att landslagslöparna har så bra koll på sin träning och sina behov själva! En väldigt viktig del av förberedelserna är förstås att se och provspringa banan och att kunna göra det samtidigt som man lär känna varandra är förstås optimalt. Fem av sex uttagna löpare hade möjlighet att åka ner till tävlingsområdet i östra Spanien några dagar i mitten av april och jag lyckades också få ledigt och åka med. Fanny hade bokat ett superfint hus med perfekt läge efter ungefär halva tävlingsbanan och bara 300 meter från stigen, det kunde knappast varit bättre.

Länk till VM:  http://penyagolosatrails.com/en/

Utsikt från verandan

När jag kom ner på tisdagkvällen hade Fanny, Kristin och Andre redan hunnit springa 25 av 85 km på banan. De berättade att den var rätt teknisk och backig men vacker och det fick jag se med egna ögon på onsdagen då vi startade vid första vätskekontrollen och sprang tillbaka till huset. Jag blev väldigt snabbt varse varför jag är lagledare och de andra landslagslöpare. De tassade på hur lätt som helst uppför den första stigningen och jag flåsade på efter. Direkt från byn var det single track stig och med undantag för kortare bitar på grusväg fortsatte det så hela den sträckan vi sprang. Inte helt självklart var banan går eftersom det finns gott om små stigar och flera leder som korsar varandra hela tiden. Tävlingen följer definitivt inte den största stigen men den går en väldigt vacker väg. Omväxlande stenigt motlut, smågrusiga utförslöpor, stenrösen, lerstigar, gammal flodfåra med rullsten och enstaka korta bitar på asfalt genom de få byar som passeras. Andre hade banan nerladdad på klockan och fick verkligen vara noga med att stämma av att vi var rätt hela tiden. 

Kristin Berglund och Fanny Borgström - urstarka VM löpare

 

Temperaturen var egentligen perfekt för löpning men jag hade gärna haft några grader varmare än 10. Med duggregn i luften och vind där det var öppet kändes vädret mer engelskt än sydeuropeiskt. De andra var snälla och väntade in mig genom att springa långsamt utför och ta lite fel vägval med jämna mellanrum, ändå var jag rejält trött när vi till slut rullade in på gårdsplanen 32 km och 1600 höjdmeter senare. Men nöjd! Så roligt att få se så stor del av banan och ett riktigt bra träningspass för mig.

Fanny hade förberett maten redan på morgonen och efter att ha slukat den blev det lite småprat med de andra innan jag gick och la mig riktigt tidigt. Sov inte jättebra men var ändå pigg på torsdagsmorgonen. Solen var på väg upp och det skulle helt klart bli en finare dag idag. Vi tig båda bilarna västerut och lämnade en vid målet och åkte sedan tillbaka till Vistabella för att springa de sista 25 km på VM banan. Idag ville Andre dra på lite och jag gjorde klart för de andra att jag skulle ta det lite lugnare. Det gjorde att jag släppte dem redan när det efter några km löpning på vackra stigar med skön utförslöpning  vände uppför igen. 

Vistabella - sista matkontrollen på VM banan

André Jonsson, ofta ett steg före

Eftersom jag såg deras fotspår tänkte jag att jag var på rätt väg. Ett misstag visade det sig när jag en stund senare befann mig vid återvändsgränd uppe på 1480 meters höjd. Jag hade en detaljerad karta (från huset) men tyvärr var inte tävlingsbanan med på den. Efter att ha letat förgäves efter stig i några minuter bestämde jag mig för att ta mig ner till närmaste grusväg och sedan springa någon lagom lång sträcka till målområdet. Det visade sig sedan att även de andra hade sprungit för högt upp men de hade banan inlagt på klocka resp mobil så de hade vänt och hittade rätt sen. 

Min väg ner blev resans största äventyr. Det fanns ingen stig i rätt riktning och den lågväxta skogen var full av taggbuskar, även trädens blad var taggiga. Dessutom blev det snart väldigt brant. Jag hasade runt en stund och pressade mig igenom växtligheten tills jag äntligen kom fram till ett ställe där jag kunde ta mig ner även om det var med hjärtat i halsgropen. Väl nere blev det riktigt skön löpning på små grusvägar och stigar men benen var slitna efter gårdagens (för mig) höga tempo och jag tog det riktigt lugnt. Solen sken och så länge jag hade vinden i ryggen var det väldigt skönt. Med vinden framifrån var det betydligt svalare och framme vid målområdet i Sant Joan var det inte varmt alls. Eftersom jag var där först tig jag en extrarunda åt de håll där jag trodde de andra skulle komma ner. Och så en till för att få lite fler km och höjdmeter. Efter andra rundan visade det sig att de kom från ett helt annat håll... Enligt Fanny var det här den absolut vackraste delen av banan och alla var nöjda med dagen. Jag skrapade ihop 25 km och 1000 hm och lyckades till och med bränna ansiktet i solen innan dagen var slut. På kvällen anlände Johan och Elov också, väldigt sugna på att få ge sig ut och testa banan.

Stapplade verkligen ur sängen på fredagsmorgonen. Framsida lår gjorde sig påminda om bristen på utförslöpning under vintern. Och uppför med förstås, jag har slarvat rejält. Innan vi stack iväg åt olika håll ringde vi upp Sverker Nilsson som svarade på våra frågor om läkemedel och kosttillskott och därmed avslutade vår antidopingutbildning vilken vi alla påbörjat hemifrån via nätet.

Fanny och Kristin tog bilen ner till starten i Castillon för att springa de första 8 km t o r. Andre, Johan och Elov gav sig ut på banan från huset, André skulle vända efter en stund och de andra springa hela vägen till mål. Jag själv gav mig ut en runda på hemmaplan, vald från en turistbroschyr på köksbordet. Att min spanska är rudimentär vet jag om men att jag skulle missuppfatta kartan så rejält hade jag inte trott. Det tog mig fem km att inse att det jag trodde var leden på kartan var en uttorkad flodfåra och att jag trots det var på rätt väg!

Det var varmt redan på morgonen när jag gav mig av mot byn Xodos och solen sken snällt hela dagen. Några felspringningar blev det förstås,  och jag hann inte riktigt ända fram eftersom jag aldrig förstod hur jag skulle ha fortsatt där vägen tog slut, ändå njöt jag i fulla drag av att i sakta mak ta mig uppåt genom det vackra landskapet. Vårens första pärlhyacint stod där mol allena och några hjortar hoppade skrämda undan när jag kom flåsande. Jag vände vid ett par husruiner uppe på bergskanten och fascinerades över de välskötta odlingarna däruppe. Någon måste ta sig till fots upp för att ta hand om dem, vägens skick och lutning tillät definitivt någon bilkörning.

Vägen tillbaka var i stort sett bara utför och jag hade nog njutit mer om jag hade haft fräschare ben men det gick förstås ändå fortare än uppför. När jag var tillbaka i vår by Atzeneta var jag genomsvettig och mycket nöjd. Vräkte i mig en liter fruktjuice direkt utanför affären och joggade sedan långsamt upp till huset. 

Jag trodde att jag ganska snart skulle få åka och hämta Johan och Elov men det visade sig att de behövde ta en lång paus för att ladda upp sina mobiler för att hitta rätt och jag hann med både lunch, kaffe och en lång stund i solen innan jag tog bilen upp i bergen igen. Nere vid huset var det 21 grader, i målområdet 9! Bra att veta hur stor skillnaden faktiskt är inför VM. Grabbarna var nöjda när de väl dök upp ut sista skogsdungen i Sant Joan. De hade haft svårt att hitta rätt bitvis men gillade banan även om Johan muttrade lite om att det var svårt att få flyt i löpningen när det alltid kom någon ny sten att hoppa över, nedhängande gren, stigning eller oväntad krök på stigen. 

Satn Joan "byn" för målgång på VM

Det hann bli ganska sent innan vi var nere i huset igen men André hade eldat kaminen glödhet och för första gången var det riktigt varmt och skönt inomhus. Jag passade på att prata igenom frågor, önskemål och förväntningar med laget och kände mig otroligt nöjd med de löpare som tackat ja till VM. Vilket härligt gäng de är!

André, Fanny och Kristin gick upp tidigt på lördagen och gav sig av för att köra en tävling i grannstaden, ett litet nätt lopp på 45 km och 3500 höjdmeter. Det gjorde de alla med bravur och tig hem segern i både dam- och herrklassen och så andrapriset i damklassen förstås.

Jag tog en morgonjogg innan Elov och Johan vaknade och eftersom det var beckmörkt ute fick det bli på asfaltsväg. Det ljusnade strax innan jag var tillbaka och jag svor tyst över att jag var tvungen att åka hem redan nu för att jobba på söndagen. Johan och Elov skulle springa första halvan av VM banan så jag skjutsade ner dem till starten och gav mig sedan motvilligt iväg till flygplatsen. Vilka bra dagar det hade varit. Så värdefullt att få se banan och omgivningen och kanske framför allt att få lära känna ”mitt” landslag lite bättre. Jag ser verkligen fram emot åka tillbaka om mindre än en månad, då gäller det på riktigt! I väntan på det ska jag lyxigt nog fåträningsresaoch åka till Lake district på  oj vad jag längtar dit, det var ju ett halvår sedan jag var där sist!

Elov Olsson - typ alltid glad!

 

The OMM 2017 - keep calm and navigate

För tillfället har det slutat regna och jag plockar fram mobilen för att ta ett kort. Ångrar mig genast. Det blåser så hårt att jag nästan inte kan hålla mobilen stilla för att fotografera och det är ännu svårare att få ner den i det vattentäta fodralet igen. Trots att jag får stanna till en kort stund hinner Cristoffer inte långt i förväg, tempot är inte högt i motvinden. Vi är på väg till kontroll fem (av tolv) dag ett på The Original Mountain Marathon. 

Ett mountain marathon (MM) är i regel en två dagar lång orienteringstävling i bergsmiljö där man övernattar i tält och själv bär med sig all utrustning och mat man behöver för hela tävlingen. Det finns flera olika tävlingsklasser att välja mellan, dels ”linear courses” där man tar ett antal kontroller i bestämd ordning och dels ”score classes” där det gäller att samla så många poäng som möjligt genom att besöka så många kontroller man kan på en viss tid). 2016 genomförde jag mitt första OMM som då gick i Glentrool, Skottland, tillsammans med Pernilla Berg. Trots riktigt knackig orientering tog vi oss runt elitbanan (om än med knapp marginal) och jag trodde nog att jag skulle kunna göra det bättre i år. Glada i hågen fick jag och Cristoffer Stockman en reservplats till årets tävling som 50-års jubileum till ära skulle gå av stapeln i the Lake District - mitt favoritområde i hela världen. Cristoffer flaggade för att han inte var i toppform men det oroade mig inte så mycket. Han genomfört oräkneliga mountain marathons genom åren och är en utmärkt orienterare. Jag tänkte att om vi bara orienterade bra så skulle vi inte behöva vara snabba. Ha ha, vilket önsketänkande!

Efter rejäla flygförseningar kom vi fram till Ambleside kvällen innan tävlingsstart. Vi handlade de sista förnödenheterna och checkade sedan in på vårt hotell vid Skelwith bridge och åt en riktigt god middag i hotellpuben. Det blev en snabb tur till tävlingsplatsen för att anmäla oss och hämta SI-pinnen innan vi packade ihop utrustningen och kröp i säng. 

Packning för två dagar i bergen. De två berghauspåsarna i förgrunden innehåller vattentät jacka och regnbyxor och i den orange packpåsen ligger en primaloftjacka (motsvarande dunjacka), ett underställ och extra strumpor. Cristoffer bar tältet och jag köket och det mesta av maten. Vi vägde inte väskorna men gissar att vi bar på runt fyra kg var inkl vätska.

Tävlingscentrum kvällen före start

Förväntansfulla inför starten dag 1

Starten dag 1 - berg åt alla håll!

Dag 1: 37 km, 3500 höjdmeter, 9:51

Väderleksprognosen hade lovat hård vind och dimma men bara minimalt med regn. De hade fel, det regnade redan när vi vaknade på tävlingsdagen morgon. På väg till starten småpratade vi nervöst med andra deltagare som alla verkade köra score klass, vi undrade om verkligen hade gjort val med start i elitklass. Startplatsen låg längsta in i Langdale, en magiskt vacker plats med branta berg åt alla håll. Det var åtminstone inte kallt och vi drog av oss överdragskläderna redan innan start, svettades ändå i första stigningen upp mot Martcrag moor. Första kontrollen var en bäckförgrening och den gick vi rakt på. Bra start! Andra kontrollen var en lite knalle mellan ett par bäckfåror och för att komma dit skulle vi genom passet mellan High Raise och Seargant man. Dimman låg tät och vi såg inte många meter framför oss. Vi höll lite långt åt söder men insåg vårt misstag och gick sen i en båge rätt på kontrollen. Det kändes riktigt bra. Även om vi rörde oss lite långsamt höll vi jämna steg med lagen omkring oss som tog längre omvägar. 

Den sträckade blåa linjen visar vilken väg vi sprang

Med humöret på topp bestämde vi oss för att hålla rätt höjdkurva till nästa kontroll på sidan av Ullscarf istället för att gå upp och ner längs bergsryggen. Det var förmodligen ett dåligt vägval eftersom det blev en väldigt krokig väg framåt men vi var åtminstone i skydd mot vinden stora delar av vägen. När vi tyckte att vi borde vara fram såg vi inte skymten av de tre små tjärnarna varav den mittersta var kontroll 3. Här irrade vi runt några minuter och vi var inte ensamma. Plötsligt dök Nicky Spinks med lagkamrat upp och hon hade startat några minuter före oss. Lika plötsligt låg kontrollen bara där bakom ryggen. Hur gick det till?

Sannolikt hade deet varit värt några extra höjdmeter att hålla sig till staketet (den svaga gråa linjen strax till vänster om vårt vägval) och gå rakare på kontrollen

 På de få minuter vi hade stannat till hann vi bli rejält kalla. Det regnade igen sedan en bra stund och fötterna hade varit genomblöta sedan start. Nu började händerna stelna till och bli fumliga. Till kontroll 4 var vi tvungna att ta oss över Ullscarf. Jag längtade efter att få springa. Underlaget bestod av tuvigt gräs, hittills hade det mest varit uppför och det kändes som att vi var ute på en lång bergspromenad istället för löpartävling. Efter toppen fick vi åtminstone springa lite och kom rätt på kontrollen. 

Till femman var det inte helt självklart vilken väg vi skulle ta, rätt nedför berget och stig runt eller runda dalen via den sluttande bergssidan? Vi valde det senare alternativet (jag var inte övertygad om att vi gjorde rätt men nu i efterhand har jag sett hur topplagen gjorde och båda vägarna visade sig ta precis lika lång tid). Här hade vi vinden emot oss hela vägen runt och det gick oändligt långsamt. På kortet som jag till slut lyckades ta syns det inte ens hur miserabelt vi upplevde vädret. 

Ser ju inte så illa ut men det blåste otroligt hårt här på Ullscarfs västra sluttning!

Eagle crag i bakgrunden

På väg ner mot Langstrath beck. Glaramara väntar på andra sidan, vi gick upp i bäckfåran längst till höger i bild.

Efter att vi passerat passet norr om High Raise sluttade det utför igen och vi fick upp värmen lite när vi ökade tempot. Nu gick det inte särskilt fort ens nedför, oländig terräng och gömda stenar mellan grästuvorna gjorde oss försiktiga. Vi tog oss över Langstrath Beck - som förvandlats till en skummande fors efter den senaste tidens myckna regnande - och började sedan klättra igen upp på Glaramara. Där har jag varit vilse i dimman förr och kände mig lite olustig till mods när vi sakta rörde oss uppåt. Vi höll oss i en bäckfåra och hade tänkt skråa en bit upp men nästa bäckfåra visade sig vara alldeles för djup för att ta sig över så vi fick vackert runda den. Väl uppe på rätt höjd höll vi höjdkurvan fram till kontroll 5 som snällt låg precis där vi hade tänkt oss (här spenderade en av förhandsfavoriterna Jim Mann och hans partner 40 min i jakt på kontrollen innan de bröt för att de tyckte de hade tappat för mycket tid).

 

Littledave Cummins på väg från kontroll 6. Foto James Harris

Vi fortsatte på samma höjd till stigen från toppen och följde den en kort bit. Det var riktigt ruggigt i dimman, regnet och blåsten så vi började bli kalla igen. Så gott vi kunde joggade vi utför i stenrösena innan klättringen började igen till Sprinkling tarn och upp på Seathwaite Fell. Här gick det återigen otroligt långsamt och vi höll ingen rak linje utan irrade mellan de små bergsknallarna innan vi hade kontroll 6 i sikte. Den var placerade på en ö i en liten tjärn och det var bara att vada ut i det iskalla knähöga vattnet för att ta den. Jag sneglade på klockan och såg till min förskräckelse att vi bara hade några minuter till godo på maxtiden till den kontrollen.

Brant utför nu ner till Styhead tarn och sen kunde vi hålla oss på leden hela vägen upp till Green Gable. Utöver de få meter på stig uppe på Glaramara hade vi varit offtrail hela dagen vilket tagit rejält på krafterna. Nu är led i Lake district inte synonymt med lättsprungen stig men vi behövde åtminstone inte fundera på vart vi skulle där vi traskade över de lösa stenarna på Aaron Slack. Jag tyckte vi hade varit utsatta för hård vind tidigare under dagen men det var ingenting mot vad som väntade oss i passet mellan Great och Green Gable. Jag hade lite mer krafter kvar och avlastade Cristoffer genom att ta hans ryggsäck så att vi lite snabbare kom upp och undan från de värsta blåshålen. När vi stämplat på kontroll 7 tittade jag på klockan igen och konstaterade att vi nu var 20 minuter efter maxtiden. Maxtiderna är ju satta för att man ska ha en chans att hinna hela banan innan målet stänger och jag är av den bestämda uppfattningen att man ska rätta sig efter dem för att inte tvinga arrangörerna att stanna uppe och vänta på deltagare som kommer fram för sent.

Meddelade Cristoffer att vi tyvärr borde bryta. Han såg trots allt inte alltför besviken ut, kanske att han till och med var glad för att få vända mot nattlägret istället för att fortsätta ännu längre bort. Sagt och gjort vände vi ner samma väg som vi kommit upp.  En snabb blick på kartan visade att det det var en bra bit till nattlägret (17 km!) trots att vi skippade tre kontroller. Vi försökte hitta den väg som bjöd på mest stig och minsta antal höjdmeter. På vår väg ner från Green Gable mötte vi ett par elitlag som vi trott legat långt före oss, bla Nicky Spinks (brittisk legend!) och Chris Baynham-Hughes. När vi stannade till och pratade visade det sig att jag hade tagit fel på tiden, min klocka var inställd på svensk tid och vi var inte alls för sena. Grymt irriterande! Vi valde ändå att inte fortsätta eftersom vi var tveksamma till att vi skulle klara kommande tidsgränser och jag är säker på att vi tog rätt beslut.

Vi trasslade oss således söderut via Esk Hause och River Esk och tog de sista två kontrollerna som vi ändå passerade på väg till lägerplatsen. Vi (liksom alla omkring oss) svor över banläggaren som placerat nattlägret så att vi var tvungna att klättra 300 höjdmeter i en brant hal sluttning för att komma dit. Det var en befrielse att passera krönet, stämpla på 12:e kontrollen och springa in i lägret på andra sidan. Vi var ett av de sista lagen att hinna få upp tältet innan mörkret föll och det slutade till och med att regna tillfälligt. Vi hade varit ute i knappt 10 timmar (vilket ger en kilometertid på 16 minuter, nästan imponerande långsamt) men vi hade i alla fall tagit oss till nattlägret och vi var långt ifrån ensamma om att bryta. Bara 30% av lagen klarade maxtiden på de linjära banorna i år och det berodde till största del på att det var så svårorienterat i dimman. Jag måste erkänna att det till stor del var Cristoffers förtjänst att vi orienterade så bra, vi tog kanske inte alltid den snabbaste vägen men vi la inte många minuter på att leta efter kontrollpunkterna.

Det var otroligt skönt att dra på sig torra kläder och njuta av en värmande middag. Nu var vi glada att vi hade tagit med snacks till kvällsmålet och fyllde på rejält. 

Dag 2: 26.6 km, 2430 höjdmeter, 6:00

Trots att underlaget sluttade rätt bra, regnet smattrade mot tältdduken (som i sin tur smattrade Cristoffer i ansiktet) och vi vaknade ett otal gånger under natten så var vi båda två glada och utvilade på söndag morgon. Det var klart och kallt och hade slutat blåsa någon gång på morgonkvisten. En strålande vacker dag väntade!

Nattlägret på söndag morgon

Glada före start på söndagen!

Trots att vi inte fullföljt banan dag ett fick vi starta i elitklassen även på söndagen och vi såg till att komma iväg så tidigt som möjligt. Självklart vägval till första kontrollen och det var skönt att se flera lag runt omkring till skillnad från lördagen när vi var ensamma större delen av dagen. Det var så otroligt vackert när solen gick upp och nu hade vi helt klarblå himmel och fri sikt. Orienteringen blev så mycket lättare men tyvärr gjorde det inte oss så mycket snabbare. På väg till första kontrollen hade vi utsikt över Englands högsta berg Scafell Pike och jag njöt i fulla drag av de mustiga höstfärgerna i våtmarkerna. 

Tunga steg redan på väg upp mot första kontrollen på Hard Knott ;-)

Ljuvlig soluppgång

Uppe på Hard Knott, kontroll #1 framåt höger med utsikt över Scafell (tv) och Scafell Pike (th)

 

Mäktiga bergsmassiv i östra Lake district

Spik på kontroll 1 men ett (sannolikt) långsamt vägval ner till Hardknott Pass gjorde att vi blev omsprungna av flera lag. Kontroll 2 låg på Harter Fell och dit kunde vi hålla på stig en bra bit innan vi rundade toppen och hittade vår lilla sänka på baksidan. Planen sen var att hitta stigen på östra sidan och ta den ner till The Birks men stigen låg inte där vi ville, vi hamnade mitt i ett stenigt kalhygge istället. Här var jag övertygad om att vi kommit för långt norrut men Cristoffer hade förstås rätt och vi kom ner precis där vi skulle. 

Harter Fell #2

På väg upp på Dow crag #3

Nere i dalen trasslade vi oss igenom hagmark och över gårdsplaner och var noga med att följa de markerade tillåtna stigarna för att inte reta upp markägarna. Vi hade följe med ett par andra lag en bra bit innan de försvann i ett högre tempo uppför Dow crag till kontroll 3. Den här kontrollen var bemannad och låg otroligt vackert vid en liten tjärn med utsikt över Seathwaite tarn. Tjärnen var ca 30 meter bred och funktionären som var stationerad där sa att man på lördagen inte hade sett över till andra sidan...

Vägen till fjärde och femte kontrollen var inte mycket att fundera över men det gick inte att undvika en hel del klättring. Det som på kartan bara ser ut som en liten ås kändes mer som ett helt berg. Jag tappade fokus och råkade leda oss på en kort omväg uppe på Red Gill Head och varje extra meter var störande. Jag var ändå på gott humör - hur skulle man kunna vara annat när man får spendera en vacker dag på sin favoritplats på jorden? Dessutom hade jag inte varit i de här delarna av Lake district tidigare och bockade av nya toppar på Wainwrightlistan. Skippade dock toppen av Wetherlam och höll oss i sluttningen fram till kontroll 5. Jag sneglade på klockan (och var nu noga med att korrigera till brittisk tid), vi hade inte jättemycket tid till godo. 

 

Brim Fell

Bakåtblick på Brim fell från Levers water

 Vi kom överens om att ta sjätte kontrollen och om vi var sena dit gena till målet. För att få ut mesta möjliga av dagen (och för att det nog var det bästa vägvalet) valde vi gå ner i Black sails pass och sen klättra lite för att kunna springa längs ryggen av Swirl How och Great Carrs. Oj vad det var värt det! Vidunderlig utsikt och faktiskt väldigt löpbart utför hela vägen ner till Wrynose pass. Dessutom träffade vi på ett par kända ansikten och fick en kort pratstund med James Harris och Littledave Cummins. Passade på att göra fotostopp och njuta av utsikten på väg upp. Sen tog tyvärr batteriet i min mobil slut och det var färdigfotograferat för dagen. 

Mitt på stigen men knappast lättlöpt ändå...

 

Utsikt från Swirl how mot Levers water

James Harris dök plötsligt upp från ett helt annat håll än vi kommit

 

Tillbakablick från Swirl how med Wetherlam i bakgrunden

Kontroll 6 låg vid en brant på Pike of Blisco och vi följde stigen en bra bit upp. På långt håll kunde man se en klättrare i röd jacka på branten och kontrollen satt precis nedanför henne. Vi stämplade två minuter efter maxtiden på kontrollen och beslöt oss för att skippa de sista fyra kontrollerna och ta oss i mål. 

Snöpligt att inte komma runt idag heller men vi hade inte kommit i mål före stängning om vi hade fortsatt. Det kändes som en evighet innan vi var nere i tävlingsområdet igen men väl nere kände vi oss rätt nöjda och belåtna. Trots att vi inte fullföljt hade vi haft en rolig helg. Vi hade orienterat bra och trivts i varandras sällskap hela vägen. Stort tack Cristoffer! 

Med facit i hand borde vi ha valt A klass istället, då hade vi haft en chans att ta oss runt. Jag måste fundera noga över vad det blir för bana nästa år för så mycket vet jag, jag ska tillbaka!