 |
| Jag och Pernilla efter målgång |
OMM - the
Original Mountain Marathon. Denna mytomspunna tävling med nära 50 år
på nacken har lockat mig ända sedan jag började springa i de engelska bergen.
Mountain marathon är ett klassiskt tävlingsformat: två dagars bergsorientering
med övernattning i tält där man själv bär med sig all nödvändig utrustning. Det
finns ett gäng tävlingar som har arrangerats i många år både i Sverige och
Storbritannien och namnen BAMM, KEX och KIMM klingar säkert bekant i mångas
öron. Under min korta orienteringskarriär i slutet av 80-talet var det några
klubbkompisar som sprang fjällorientering och då tyckte jag att det lät galet
men nu när jag hittat tillbaka till skogen och ut i bergen förstår jag
lockelsen. Efter att ha sprungit några engelska flerdagarstävlingar med enklare
orientering och där man inte behövt bära sin campingutrustning tyckte jag
alltså att det var dags att prova på the OMM. Eftersom OMM alltid går i slutet
av oktober är den ökänd för miserabla förutsättningar med kyla, regn och dålig
sikt och jag funderade på om jag skulle kunna hitta någon som ville springa med
mig (obligatoriskt att springa i lag om två). På väg till årets upplaga av GL3D
frågade jag Pernilla Berg som direkt nappade på idén och var helt inne på min
linje om att välja elitklassen för största möjliga utmaning. Jag blev jätteglad
förstås. Pernilla har enorm erfarenhet av den här typen av tävlingar från
oräkneligt antal mountain marathons, har orienterat i många år och vi är ganska
jämna löpare – vad skulle kunna gå fel?
 |
| Årets OMM gick av stapeln i sydvästra Skottland i Galloway Forest Park |
 |
| Tävlingscentrum dagen före start |
Månaderna gick och plötsligt var det oktober. Träningen
hade väl varit lite sisådär under sensommaren och hösten och jag sprang Limone
Sky race bara två veckor före OMM (med uselt resultat, det fanns bara ingen
ork). Pernilla och jag lyckades aldrig få till något gemensamt träningspass och
min tänkta orienteringsträning inskränkte sig till en eftermiddag på Björnön
med Clare (i och för sig världens bästa orienteringscoach) och Micke. Veckan innan
tävlingen blev jag magsjuk och Pernilla fick urinvägsinfektion. Inte helt
optimala förutsättningar och dagen innan tävlingen hasade vi oss fram mellan
olika toaletter i den lilla byn Newton Stewart i sydvästra Skottland och
skrattade åt vår klena uppladdning. Väderprognosen såg åtminstone lovande ut
med uppehåll och dryga 10 grader. Ett kort träningspass runt tävlingsstarten
fick dock mitt humör att sjunka och oron gnaga lite i magen, det här var ju
inget riktigt bergsområde, snarare dungar av granskog med omgivande kalhyggen,
grässlänter och myrar…
 |
| Från träningsrundan dagen före tävling, bara skog så långt ögat kan nå. |
 |
| Det visste vi inte då men den där toppen lite till höger i bild var kontroll 9 dag två och skogen på sluttningen ner skulle bli vår värsta fiende... |
Dag 1. 40 km, 2700 höjdmeter. 9 timmar och 34 minuter.
Mirakulöst nog vaknade vi på tävlingsdagen och mådde bra
båda två. Väderprognosen hade tyvärr fel och det regnade oavbrutet från gryning
till någon timme innan vi nådde tältplatsen men temperaturen var behaglig.
Traditionsenligt var det en bit från TC till start och i år hela fem km som vi
tog i raskt promenadtempo i ljuset av min pannlampa. Det var det sista ljus min
lampa bjöd på den helgen men det var vi ännu lyckligt omedvetna om. Ett lätt
pirr av nervositet och glad förväntan infann sig när vi stod i kö till
startfållan.
 |
| Starten dag 1. Foto: The OMM |
 |
| Dennis Henriksson och Oscar Silvergran vid starten. Vi träffade dem redan på flygplatsen och sen sprang de om oss några gånger. De kom till slut på 12 plats i elitklassen. |
Vi fick kartan en minut före start men medan vi försökte skapa oss
en uppfattning om banan och planera rutten till första kontrollen blev vi
intervjuade av BBC som gjorde en dokumentär om the OMM. Som tur var behövde vi
inte fundera så mycket fram till ettan utan gick rätt på. Det vara bara sista
100 m som vi blev lite fundersamma men kontrollen satt precis där jag trodde
och det kändes fint. Redan till andra kontrollen hade vi lite olika åsikter om
var vi egentligen var på kartan och jag tror att det var här det gick upp för
oss båda att den andra inte var riktigt så bra på orientering som vi hade
hoppats… Det var nästan 8 km till andra kontrollen men vi hade bra riktlinjer
att gå på och efter vår första osäkerhet höll vi en ok linje. Vi valde att gå
över Merrick, områdets högsta topp, för att ha ett bra utgångsläge och få lite
överblick. Tyvärr var sikten väldigt begränsad och utförslöpan efter hal som
såpa. Det vinnande damlaget passerade oss här och de såg bra mycket mer
avslappnade ut än vi kände oss. När vi till slut närmade oss kontrollen dök ett
par bekanta ansikten upp vid sidan om oss och jag blev glad att se Charlie
Sproson och Alexander Beaven. Jag får erkänna att jag glatt ropade till
Pernilla att följa Charlie, jag antog att han skulle leda oss rätt in sista
biten till kontrollen vilket han också gjorde. Skamlöst fortsatte vi i deras
fotspår även till tredje kontrollen. Vi kom lite snett in och när vi stannade
upp för att studera kartan kom Shane Ohly och Duncan Archer flygande fram genom
terrängen på väg mot segern (både för dagen och totalt). Shane var snäll nog
att peka mot kontrollen innan han leende fortsatte i full fart uppåt. Jag och
Pernilla hade väldigt svårt att springa överhuvudtaget i den i vårt tycke
eländiga terrängen. Grästuvorna var knähöga och hålen mellan dem djupa. Var det
inte grästuvor var det sankmark eller ormbunkssnår och gärna med lite hala
stenar under. Vägen till fjärde kontrollen var minst sagt miserabel. Vi hade
ingen plan, vi bara följde tåget av snabbare löpare som passerade oss men de
försvann snabbt i fjärran och vi insåg att vi gick rakt igenom det sankaste
partiet med betoning på gick. På sidorna om oss såg vi andra som hade valt en
högre linje och kunde springa lite. Det första dåliga vägvalet för dagen men vi
gick rakt på kontrollen i alla fall.
 |
| Kartan höll inte riktigt för vädret... |
Till femman blev vi omsprungna av Björn Rydman och
Sebastian Ljungdahl som till slut kom trea i elitklassen. Det kändes bra att vi
höll samma riktning som dem men de försvann snabbt i fjärran och vi fick leta
ett par minuter innan vi hamnade rätt. Energin var rätt låg hos oss båda. Alla
bara sprang förbi och vi tog oss smärtsamt långsamt framåt. Vi ramlade ständigt
och i de blöta markerna med regn som fortsatte att strila ner blev kartorna
blöta. Pernillas karta började till och med lösas upp och alla detaljer runt
sjätte kontrollen var borta!
 |
| Vacker natur i Skottland? Foto: The OMM |
 |
| Inte vi men såhär kändes det ganska ofta. Foto: The OMM |
Någon sorts plan om hur vi skulle gå hade vi men det
kändes som att vi sicksackade oss fram. Hade tänkt hålla oss längs en mur över
en topp på vägen för att få lite stig att springa på men ändrade oss sen för
att slippa klättra. Där vi istället gick på skrå var det brant och halt. Ner
till ett staket och upp på Merrick igen. Halvvägs upp började jag inse att det
här var ett korkat vägval, det hade varit mycket säkrare, om än aningen längre,
att gå längs staketet till sjön och runt. Försent att ångra nu och vi fortsatte
vår plågsamt långsamma klättring. I dimman på toppen såg vi inte många meter
framför oss och jag visste att Pernilla inte hade någon karta att titta på. Jag
tog ut kompasskursen men blev osäker på terrängen och tyckte inte att det
stämde med kartan. Vi irrade fram och tillbaka och jag hade verkligen ingen
aning om var vi var. Vi skulle stoppas av ett staket om vi bara höll rätt
riktning men det dök ju aldrig upp! Som tur var förstod Pernilla terrängen
bättre, läste in sig på min karta och så hittade vi kontrollen. Här tappade vi
massor med tid, inte bara på irrandet utan även på vägvalet.
Nu började orienteringen svikta rejält. Vi tog en dålig
väg ut från kontrollen vilket innebar en omväg och extra höjdmeter innan vi var
på rätt spår igen. Vi sprang en bit längs en liten sjö som överraskande nog
hade vacker sandstrand! Här fanns i alla fall en lervällingsstig som vi kunde
hålla oss på. Sen var vi lite oense om hur vi skulle gå upp sista biten mot
kontrollen och blev ännu långsammare men till slut var vi där. Nu var det min
karta som var lite sämre och Pernilla fick ta kommandot. Ingen av oss insåg att
vi höll för långt västerut utan följde tacksamt den lilla stig som formats av
alla löpare som passerat under dagen. Tyvärr var det ju inte så många som
sprang samma bana som vi och när vi insåg att vi sprang fel fick vi sota rätt
länge för det med skråande och ny klättring. In till kontrollen gick vi bättre
och eftersom den var i änden av en sjö var det inga konstigheter sista biten.
Glada över att ha stämplat följde vi, mot bättre vetande, en liten stig ut från
kontrollen och lyckades återigen ta fel håll. Den här gången blev det mycket
mer kostsamt eftersom vi fortsatte hela vägen ner istället för att hålla oss på
ridgen. Jag har i efterhand förstått att det var riktigt fin löpning däruppe
medan vi kämpade oss fram i evigheter genom grästuvor och sankmark. För mig var
det dagens tyngsta passage. Vi sprang inte många steg och jag fick verkligen
slita hårt hela vägen medan vi genade tillbaka upp på höjden. Väl där var det
inga problem att hitta kontrollen. En brant sluttning ner i den dal och en ännu
brantare stigning upp i en bäckfåra på andra sidan till nästa. Vi gick rätt på kontrollen
men det var tung klättring, bitvis fick vi dra oss upp genom ljung och
ormbunkar. Efter den var det bara tre kvar, målet närmade sig äntligen men föst
skulle vi upp på en topp till. Antydan till stig nerför men genom kohage med så
stora tuvor att vi trampade ner till knäna mellan dem och ramlade ideligen. Vid
det här laget hade vi liksom gett upp varje ansats till tävling och ville bara
i mål. De sista två kontrollerna bjöd i alla fall inte på några större
svårigheter och till slut var vi äntligen framme vid tältplatsen drygt 9½ timme
efter start. Min klocka visade på 40 km och 2700 höjdmeter (optimalt vägval
skulle varit 33 km…). Vi placerade oss sist av tre lag i damklassen och 18
totalt. Vi hann precis slå upp tältet och få igång köket innan mörkret föll. Trots
hyfsat plan tältplats var det inte en särskilt bekväm natt men några timmars
sömn skrapade vi ihop.
Dag 2. 27 km, 2000 höjdmeter. 8 timmar 40 minuter.
 |
| Starten dag 2. Foto: The OMM |
Vi fick en tidig starttid dag två och det visade sig vara
tur, annars hade vi knappast klarat maxtiden. Förutsättningarna var lite bättre
med uppehåll och höga moln. Benen var väl inte helt med på noterna men det
gjorde i alla fall inte ont någonstans. Första kontrollen låg snällt bredvid en
stig men sen blev terrängen så där eländig igen. Vi kom för högt och tappade
några minuter till andra kontrollen. Redan på väg till trean blev vi omsprungna
av de främsta herrlagen i elitklassen och de andra damlagen. Inte mycket att
fundera över till trean i alla fall och den kontrollen var snart avklarad. Till
fyran var det längre och vi la upp en snabb plan. Till vår förvåning stack båda
de andra lagen som stämplade trean strax före oss av söderut och tänkte
uppenbarligen hålla en hög linje runt. Vi bestämde oss för att följa dem men
jag ångrade mig ganska snart när vi såg efterföljande lag ånga på nedanför oss
i en rakare linje och efter att ha kämpat ett tag på skrå genom stenrösen bytte
vi rutt och tog oss ner i dalen. Ett av våra bättre beslut och vi var klart
snabbare än de lag som tog den södra vägen visade det sig för det tog ett par
kontroller innan de sprang om oss igen. Femman och sexan bjöd inte på några
större utmaningar, orienteringen fungerade helt enkelt bättre idag vilket säkert
delvis berodde på att vi höll ett lägre tempo. Jag tänkte flera gånger att det
var helt otroligt att man kunde hålla sig med god marginal inom maxtiden även
om man bara promenerade! De hade raderat alla höjdangivelser på kartan och man
fick räkna höjdkurvor relativt varandra istället. Det gjorde vi bara enstaka
tillfälle under lördagen men på söndagen blev det oftare. Ner till sjuan insåg
jag att vi skulle vara beroende av att veta höjden men så dog batteriet i min
klocka plötsligt utan förvarning. Pernilla fick hålla koll på höjden medan jag
försökte hitta en bra linje ner. Vi blev lite lurade av ett filmteam som stod
vid sidan om kontrollen men efter någon minuts fundering hamnade vi rätt. Nu
var sikten så bra att vi efter en kort bit på skrå kunde se nästan hela vägen
till åttan och vi gick rätt på.
Nu väntade dagens långsträcka, det var nästan 8 km till
nian. Efter en kort överläggning var vi överens om vägvalet, vi skulle gå rakt
på. Det här var vår generella strategi, vi gick liksom rakt på överallt och det
var väl inte alltid det bästa. Just här tror jag ändå att vi valde rätt när vi
hörde i efterhand vilket väg andra lag hade valt. Jag ska bespara er detaljerna
från vår 2 timmar och 19 minuter långa färd över berg och genom skog, delvis
krypande/ålande under nedfallna trädstammar, men det var med mycket tunga steg
vi till tog oss uppför den sista branta stigningen och fick en för dagen
ovanligt skön utförslöpa innan vi slutligen var framme vid kontrollen. Bara två
kontroller kvar och med god marginal tidsmässigt. Skönt! Dessutom såg det mest
ut att vara nerför till nästa kontroll. Tänk vad man kan bedra sig!
Tyvärr var större delen marken som skiljde oss från tian
mörkgrön på kartan, alltså tät skog. Det skulle finnas några rågångar och vi
siktade in oss på dem. Lite förbryllade blev vi när vi stod ovanför skogen och
de inte syntes alls men vi bestämde oss för att chansa, hur illa kunde det vara
att tränga sig fram genom skogen? Riktigt riktigt illa visade det sig.
Rågångarna fanns visserligen men var till stora delar täckta av nedfallna träd.
Det var otroligt svårt att hålla riktningen och vi måste ha gått ordentligt
sicksack. Vi vände om en gång och försökte hitta en bättre väg men det var lika
illa överallt. Jag föreslog att vi skulle ta bäckfåran som visserligen innebar
en omväg men åtminstone skulle innebära en säker riktning och väg ut ur skogen.
Jag fick inget gehör och stod inte på mig. Vi slet. Vi ålade. Om vi varit
långsamma innan var det inget emot det snigeltempo vi nu tog oss fram i. Till
slut ljusnade skogen och vi kom ut på ett kalhygge och anade vägen framför oss.
Vi hade kommit rejält snett men var i alla fall ute i det öppna nu. Nu var det
min tur att förslå ett dåligt vägval och Pernilla gick med på det. Vi följde en
halvt raserad mur över ett kalhygge och genom björnbärssnår och täta gransnår
tills hennes bara ben blödde… Kontrollen satt inte riktigt där vi hade velat
heller och nu började tiden rinna iväg för oss. Den tre km långa sträckan hade
tagit oss 1½ timme! En snabb blick på klockan visade att vi bara hade drygt 50
minuter på oss innan målet stängde och på kartan var det fortsatt mörkgrönt
till sista kontrollen. Som tur var var skogen inte riktigt lika tät längre och
det var flera som hade sprungit samma väg före oss men det var en otäck
blandning av blöt djup mosse och gammal granskog som sen övergick i lervälling
över en äng. Vi fick gräva djupt för att hitta nya krafter men på något sätt
höll vi oss springande och passerade mållinjen med tjugo minuters marginal. Föga
förvånande var vi sist i mål i elitklassen och tappade en placering från dagen
innan. Det var en klen tröst att konstatera att det faktiskt var 13 av 32
startande lag som inte tog sig runt överhuvudtaget.
Som vanligt fick äventyret mig att inse några saker:
- Jag är fortfarande dålig på orientering (det var ju därför karriären inte blev längre än fyra år…).
- Det är bättre att stanna upp ett par minuter och studera kartan noggrant, för att välja en bra väg, än att ta ut kompassriktningen och ta det som det kommer.
- Det finns en poäng med att börja med lättare banor och jobba sin väg upp istället för att välja elitklassen direkt.
- Jag ska lyssna på dem med lokalkännedom. Säger de att Galloway har dåliga rykte med hopplöst svårsprungen terräng och täta skogar så har de förmodligen rätt.
- The OMM är på gränsen av vad jag klarar av och höll på att få mig på fall. Jag kommer sannolikt att återvända nästa år...
