I himmelriket i Wales

På toppen av Glyder Fach med Snowdon i bakgrunden

När det plötsligt dök upp en tom vecka i almanackan plockade jag raskt fram kartan från Dragon's back dag 1 och bokade flygbiljetter, tåg och vandrarhem i norra Wales. Tre och en halv dags löpning fick räcka med tanke på andra redan inplanerade äventyr senare i april och maj. Kanske gick det lite väl fort med planeringen för när jag väl satt där på tåget till Llandudno junction började jag inse att redan första dagen, mest transportlöpning, skulle bli rätt mastig. Tåget skulle inte vara framme förrän kl tre och jag hade drygt tre mils löpning över bergen framför mig. Det hade kanske varit klokt att ta reda på när solen gick ner i Wales så här års? Bästa pannlampan hade jag visserligen packat med men att ta mig nerför Pen Yr Ole Wens branta sydsluttning i pannlampans sken kändes verkligen tveksamt. Nåja, försent att grubbla över det nu, bara att springa iväg.

Från Llandudno passerade jag först Conwy, och slottet där starten av Dragon's back race går, innan jag kom ut på småvägarna upp mot bergen.

 Måndag: Llandudno junction - Idwal cottage (Llyn Ogwen) 32 km, 1600 höjdmeter.

Ryggsäcken vägde in på knappt 5.5 kg (inkl vatten, all energi för löpningen och middag och frukost på första vandrarhemmet där det inte finns någon servering) och satt fint på ryggen utan att skumpa. Första biten, från kusten till foten av bergsplatån Carneddau, tog jag genaste vägen vilket innebar asfalt. När jag sen öppnade grinden och klev ut på första stigen upp mot bergen började äventyret på riktigt.

 

På låg höjd hade jag fin sikt, fåren bräkte, lammen skuttade och en flock Welsh ponnys betade fridfullt på bergssluttningen, vilken start! Rundade Tal-Y-Fan och stegade upp mot Drum, första toppen. En hel del mossar passerades och jag var genomvåt om fötterna efter bara några minuter. Det blåste allt mer och molnen drog in från havet. Fick regnstänk i ansiktet ungefär samtidigt om sikten försvann och det till min förvåning blev allt tätare mellan snöfläckarna på marken. Drog snabbt på regnbyxor över shortsen och gladde mig åt mina vattentäta skalvantar.

 
Tittade på kartan och konstaterade att det var en bra bit kvar, sisådär sex bergstoppar och så den där vanskliga nedstigningen. Jag hade redan på tåget funderat över alternativa vägar och insåg nu att en omväg österut med avslutande väglöpning skulle bli nödvändig, den innebar att jag slapp de sista två topparna och inte behövde bekymra mig om det hann bli mörkt. Men först skulle jag ta mig längs bergåsarna upp till den högsta toppen norr om Snowdon, Carnedd Llewelyn på 1064 meter, och vägen dit gick genom snöslask, ibland upp till halva vaden, på stigar som doldes väl i blötan. Tur för mig att det fanns fotspår här och var i snön så jag visste att jag var på rätt väg. Topparna såg jag inget av förrän jag var uppe på dem och jag frös faktiskt rätt rejält. Hade tänkt byta till torra strumpor i en liten hytta jag vet finns vid Foel Grach men såg den inte trots att jag passerade på tio meters avstånd.

Hyttan i klart väder, väl synlig. Att jag missade den trots att jag passerade på det här avståndet säger lite om hur dålig sikt det var!

Jag kände mig inte särskilt tuff på egen hand i det ruggiga vädret men löpningen flöt ändå på bra. När jag vek av österut och kom ner på lägre höjd  vid Ffynnon Lloer klarnade det upp lite och när jag sprang på vägen längs Llyn Ogwen dök de häftiga bergen Tryfan och Glyder Fach fram ur molnen. Var framme vid vandrarhemmet Idwal cottage strax före åtta, i skymningen, och stupade i säng efter en snabb middag.

Ffynon Lloer med Tryfan i bakgrunden

Vandrarhemmet Idwal cottage

 Tisdag fm: Idwal - Pen-YPass, 11 km, 1100 höjdmeter.

Vaknade tidigt och solen sken redan in i rummet! Tittade ut på Pen Yr Ole Wens branta sydsluttning och var glad över att jag skippade den igår. Planen för dagen var scrambling och jag ville börja med Tryfans north ridge som ska vara en av de bästa och värsta i Snowdonia. Lusläste guideboken och fick några sista tips i en trevlig pratstund med värden som hade full koll på alla de bästa passagerna i bergen runt omkring.

Room with a view - check!

Llyn Ogwen låg spegelblank

Tryfan från ovan, North ridge är kammen till vänster hela vägen upp på toppen

Inga problem att hitta in på rätt rutt men svårare att förstå var jag skulle sen, bitvis på grund av att det är så brant att man ju faktiskt inte ser vad som händer efter närmaste klippa. Bara att sikta uppåt och klättra så säkert som möjligt. Fastnade ändå strax innan nordtoppen, vid pyramide buttress där klippväggen såg lite för läskig ut. Höll åt vänster för att leta efter en bättre passage men lyckades på så sätt springa runt och när jag klättrade uppför sista svåra passagen var jag nästan på toppen. Retsamt nog hade jag halkat in på det lättare östra alternativet de sista metrarna men jag hade ingen lust att klättra ner och göra om...

Japp, det här är stigen...

Scrambling gör mig glad! Nästan uppe nu.

På toppen mötte jag en man som tagit hela ridgen på rätt sätt. Han skulle vidare till Glyder Fach via Bristly ridge, samma väg som jag planerat, och jag fick några goda råd utan vilka jag nog inte hade hittat rätt. Trygg i vetskapen att han skulle komma efter och kunna rädda mig om jag fastnade någonstans sprang jag (nåja, skuttade lite försiktigt) nerför Tryfans stora klippblock söderut.

Bristly ridge var alltså dagens andra mål, klassas som grade 1 scrambling men var i mina ögon knappt lättare än Curved ridge (Buchaille etive moor, Skottland) som är klassad som grade 3. Jag förstår mig inte på graderingen. Kanske att här hade jag bara ramlat 10 meter om jag tappat taget mot 110 meter i Skottland? Jag tog det riktigt lugnt genom den smala skreva som utgjorde scramblingledens start. Flera gånger hade jag hjärtat i halsgropen och fick prova olika grepp för händer och fötter innan jag vågade hiva mig upp steg för steg. Mindes min klättringsguides kloka råd från Skottland och såg till att inget löst grus fanns mellan sko och klippa, hittade grepp på undersidan av klippblock och använde rumpan som mothåll vid behov. Jag hade hört att det här skulle vara den svåraste passagen och det kändes bra att ha den avklarad. Det blev fler tillfällen med djupa andetag men att vända tillbaka var aldrig ett alternativ och upp kom jag. Så himla glad! Och utsikten från toppen av Glyder Fach en strålande vacker dag som denna är oslagbar. Dessutom var det snudd på vindstilla. Jag fortsatte på lätta ben vidare till Glyder Fawr och stigen ner till Pen-Y-Pass. Tittade först nu på klockan och insåg att jag varit ute i nära fem timmar och bara tagit mig en dryg mil, nästan skrattretande men jag har ändå sällan varit så nöjd med mig själv!

Tittar tillbaka på Tryfan från Bristly ridge som börjar därnere där muren slutar.

The cantilever på toppen av Glyder Fach

 

Absurda stenformationer uppe på Glyder Fawr. Snowdon i bakgrunden

 Tisdag em: Crib Goch – Snowdon, 11 km, 900 höjdmeter.

Jag var framme vid vandrarhemmet där jag skulle sova men klockan var trots allt bara halv två och vädret fantastiskt. Crib Goch lockade och pockade och hur ska en stackars bergsaddict kunna stå emot det? Slängde i mig en mugg Varma koppen och gav mig av. Kanske att benen var lite stumma efter morgonens utmaningar men det gick ändå att hålla raska steg uppför. Strax innan scramblingen börjar mötte jag en vandrare som precis tagit sig ner och jag lyssnade med beundran på hans story (att klättra nerför Crib Goch var ett av målen med den här resan men det blev faktiskt aldrig av. Jag kan ju låtsas att tiden inte räckte till men i ärlighetens namn fegade jag ur. Nästa gång, när jag har någon med mig som kan stå nedanför och guida om jag fastnar, då ska det banne mig bli av!). Jag höll mer åt vänster än vi gjort tidigare gånger och fick så prova ett nytt scramblingparti. Kul! Perfekt väder med helt torra fina klippor och stenar. Snart var jag uppe och ute på ridgen mot Carnedd Ugain och vidare bort mot Snowdon. Helt vindstilla här uppe, otroligt! Vågade springa några steg på ridgen men inte särskilt många och skippade som vanligt tredje pinnaceln genom att hålla ner på vänster sida. Tog en ny väg upp på Carnedd Ugain och fick scrambla lite igen innan jag kom ut på motorleden till Snowdons topp. Här var det fullt med folk så jag vände snabbt ner och tog Pyg track tillbaka till vandrarhemmet. När jag checkade in i mina shorts och lätta rygga och sa att jag hade tagit Tryfan, the Glyders och Snowdon via Crib på samma dag frågade de genast om jag tränade inför Dragon's back race. Visade upp min karta och berättade att det redan var avklarat vilket ledde till en lång trevlig pratstund med likasinnade. Det slutade med lån av karta och en ny rutt utstakad för morgondagen, skoj!

Svårt att visa hur brant det är, skuggan gör det bäst.

Ridgen mellan Crib Goch och Carnedd Ugain

Tittar bakåt (norrut) på ridgen från Carnedd Ugain

Snowdon, Wales högsta berg

Vandrarhemmet i Pen-Y-Pass

Onsdag: Moel Siabod - Nant Gwynant – Snowdon – Y Lliwedd, 32 km och 1900 höjdmeter.

Sov gott och länge ensam på fyrbäddsrummet och när jag vaknade strålade solen redan in genom fönstret. Avnjöt en Full English breakfast och lite sköna skrönor från andra bergsfantaster innan jag gav mig av österut mot, för mig, outforskade trakter. Moel Siabod visade sig vara en väldigt lättåtkomlig topp på 872m och därifrån hade jag verkligen utsikt över halva Wales! Försökte lista ut vilken topp som var vilken men gick nog bet på de flesta... Fick en ljuvlig lång utförslöpa halvvägs tillbaka innan jag vände söderut via Carnedd Y Cribbau ner i dalen Nantgwynant och mysiga Caffi Gwynant. Åt en rejäl lunch och gottade mig i solen en lång stund!

Snowdon alltid med i bakgrunden!

Vackert dold liten tjärn på toppen av Carnedd Y Cribbau

Llyn Gwynant nere i dalen

Bröt upp utvilad och full av energi och bestämde mig för att ta Y Lliwedds tvillingtoppar via toppen av Snowdon. Det är bred grusväg en bra bit upp i dalen till ruinerna efter tidigare gruvindustri men jag vek av på mindre stigar, uppåt Bwlch-Cwm Llan, för att ta södra ridgen upp på Snowdon. Den är lätt men läcker med smala passager och fantastiska vyer. På vägen upp fick jag dessutom se tre ringtrastar flyga iväg längs med bergskanten. Utförslöpan från toppen, längs Watkin path, var klurigare än jag mindes den. Kanske för att jag nu läst om vad som händer de stackare som slinter i all lös scree och rullar några hundra meter till nerför bergssidan... Stigen som slingrar sig över Y Lliwedds toppar och ner längs en lång smal bergskam var i alla fall precis så rolig som förut och alldeles för snart var jag tillbaka nere vid vandrarhemmet. Jag satt en timme i solen utanför sen och lyssnade på andras historier från dagen medan jag njöt av kaffe och 7Up.

Japp, "stig" det här med

Snowdons topp från södra kammen

Y Lliwedd (till höger) och Moel Siabod (långt bort till vänster) från Snowdon

Stigen tillbaka till Pen-Y-Pass följer kammen

Dalen Nantgwynant från ovan med Cnicht i bakgrunden

Torsdag: Pen-Y-Pass – Conwy, 35 km, 2000 höjdmeter.

Sista dagen och jag måste tillbaka till Conwy. Med tanke på hur många mil, eller snarare höjdmeter, jag redan hade i benen var jag lite osäker på om jag borde ta bussen halvvägs. Skulle benen bära samma sträcka som i måndags och fem km och några fler toppar därtill? Det fick bli till fots förstås, ett lätt beslut när himlen var blå och prognosen lovade regnfritt. Ryggsäcken var dessutom nästan ett kilo lättare nu när en del av maten var uppäten. Tog ett dröjande farväl av det fina vandrarhemmet i Pen-Y-Pass och traskade uppför Glyder Fawr. På andra sidan tog jag mig ner på nya stigar bredvid Hell's kitchen till Llyn Idwal och vidare till Idwal cottage.

Utsikten från rummet i Pen-Y-Pass, Crib Goch strålar i morgonsolen!

På väg upp på Glyder Fawr

Tillbakablick på Crib Goch, Snowdon och YLliwedd

Till höger sticker toppen av Tryfan upp och på andra sidan dalen hela Carneddaus bergsmassiv med Pen Yr Ole Wen först

Llynn Idwal framför Pen Yr Ole Wen

Till min glädje hade kiosken öppet och det satt fint med en caramel shortbread kaka och kaffe i solen. Framför mig reste sig Pen Yr Ole Wen som med sina södra branter ser helt ointaglig ut. Jag sökte med blicken efter stigen jag vet finns där någonstans och bävade för klättringen. Till slut fick jag lov att ge mig av uppför och som vanligt var det inte lika jobbigt som det såg ut. Det tog 75 min och gav mig ett antal skrubbsår från de brantaste partierna. Tredje gången jag tar den här bergssidan men det har blivit olika vägar varje gång, jag har verkligen hopplöst svårt att hålla mig till stigarna! Uppe på toppen blåste det rejält men mestadels hade jag medvind på min väg norrut. Solen sken och brände både nacke och knäveck, ungefär de enda ställen som var bara denna dag. Molnen bildade fantastiskt vackra mönster mot den djupblå himlen och böljande stigar tog mig långsamt längs de breda åsarna via Carneddaus toppar. Större delen av snötäcket hade nu smält bort och det var betydligt lättare att hitta rätt väg än det varit på måndagen. Jag kände mig rätt sliten i benen men passade på att prata med de få människor jag mötte vilket piggade upp lite. Snart nog var jag framme vid resans sista topp, Tal-Y Fan, och strax därefter nere vid vägen.

Halvvägs upp på Pen Yr Ole Wen, Llyn Idwal i bakgrunden och LLyn Ogwen med Idwal cottage i mitten av bilden

Från toppen, tillbakablick på Tryfan och Glyder Fawr

Carnedd Dafydd

Carnedd Llywelyn

Vindskyddet på toppen lockade inte idag

Alla toppar är inte spektakulära.. Carnedd Gwerillian

Tal Y Fan - sista toppen

När jag stängde den sista grinden hade det gått knappt 72 timmar sen jag öppnade den och äventyret började. Det kändes underligt med tanke på hur mycket jag hade hunnit med under dessa tre dygn. Medan jag långsamt joggade ner mot vandrarhemmet i Conwy tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som har möjlighet att sticka iväg på sådana här resor. Jag kommer faktiskt att vara tjänstledig nu ett halvår, framför allt för att hinna umgås mer med mina barn men också för att kunna resa och uppleva bergen springandes. Och redan nästa vecka bär det av igen, då till Englands Lake District!